Musiken är gitarrbaserad med lite steel här och där samt en kör som stöder lagom diskret. Alla låtarna är hits och har varit världsschlagers med olika sångare under hela 60-talet. Visar man albumet för en person icke invigd i countrymusikens värld brukar de häpna över att få veta att dessa låtar kommer från samma kompositör.

HARLAN berättade att när han först kom till Nashville blev han nervös och skraj så fort han satte sin fot i en inspelningsstudio och för alla dessa studioproffs som fanns där. När så HARLAN kom till RCA under inspelningarna med WAYLON JENNINGS övertalade chefsproducenten CHET ATKINS honom att spela in ett par album. Nu kändes det okej, för HARLAN hade blivit kompis med de flesta av musikerna och han kände sig ganska tillfreds i inspelningsstudion. Dessa album kom ut 1967 och 1968, har en mycket hög teknisk standard och är liksom de föregående gitarrbaserade med steel, men nu finns även en hel del munspel med och det är CHARLIE McCOY i sitt esse. BOB FERGUSON fick uppdraget att producera, men CHET ATKINS gitarr finns ändå med på många spår. Det första av RCA-albumen heter "Mr. Songwriter" (LSP-3729) och innehåller således endast egna verk. Förutom några kända spår som "Grey eyes you know" och "Baby sister" finns här en del mindre kända saker som ändå är små pärlor. "Take it and go" där "Tomlinson-gitarren" duellerar med McCOYS munspel i häftig honkytonk-anda är ett strålande exempel.

Det andra albumet "Down to earth" (LSP-3886) har delvis annan karaktär, då HARLAN här har valt att även sjunga fem kompositioner som inte är hans egna. Att han valde GORDON LIGHTFOOTS "Home from the forest" är en självklarhet, då LIGHTFOOT enligt HARLAN tillhör det absoluta toppskiktet bland kompositörer och har den kanske bästa poesin. Tre spår är från mindre kända kompositörer och platsar egentligen inte här. Det femte "Call me up" är en gammal MARTY ROBBINS-låt från 1954, som visserligen är bra, men visst fanns det nyare och bättre låtar från ROBBINS att välja bland! Kanske valde HARLAN att ta med verk från okända skribenter bara för att ge dem stöd. Bäst på skivan är egna "I don't mind", "Old Podner" (med mycket dobro) och "Wine, wornen and song".

Förutom det material LIGHTFOOT gör tycker HARLAN även om det som BOB DYLAN gjorde tidigt, det som PAUL SIMON skrev och som framfördes tillsammans med GARFUNKEL i folk-stil och även de saker som PHIL COLLINS gör, så det är inte bara countrymusikkompositörer som gäller, så utrymme för ytterligare låtar från andra skrivare än HARLAN själv fanns. I vart fall, av det som HARLAN spelat in, är han mest nöjd med just de två RCA-albumen.

Den senaste "riktiga" LP'n kom 1970, NUGGETproduktionen "To the silent majority" (NRI-P105). Speciellt en av melodierna från albumet, "Sunday morning christian", fick mycket speltid i amerikansk radio. Tyvärr blev ändå varken den eller albumet någon större försäljningsframgång och ändå är detta den mest kompletta produktion av samtliga album HARLAN gjort. Melodierna är inte de bästa han komponerat, men skivan präglas i texterna av en större insikt än tidigare. Var av en av sångerna är ett meddelande "till den tysta majoriteten" Visst är det präglat av småborgelighet, religion och amerikalism -men varför inte? Denna skiva är fortfarande ganska enkel att få tag i - skaffa den och lyssna till "the soul of HARLAN HOWARD"!

1978 kom ett udda album med tre låtar vardera av HOWARD, ALLEN REYNOLDS, JOHN SCHWEERS och DANNY DILL på märket TRIPLE l RECORDS, "Nashville's master songwriters sing their hits" (TLP-0001). Låtarna är inspelade i november året innan och är det första och enda album med HARLAN där musikerna listas. Skivan är idag mycket svår att få tag på, men lyckas man lägga rabarber på ett exemplar så får man musik där musikerna gör sitt yttersta. Lyssna bara på JOHNNY GIMBLES fiddling på "Busted". Så bra komp har HARLAN inte på någon annan skiva.

Det senaste i LP-väg som kom med ol' HARLAN var från svenska MILL som 1981 släppte sex outgivna gamla spår från MONUMENT-tiden samt sex spår som var singelsidor, vilka inte tidigare varit på LP. Låtarna håller inte samma klass som de på MONUMENT-LP'n, men är en nödvändig och historisk samling. Det finns ytterligare minst tio spår outgivna på MILL, men då deras första HOWARD-platta inte riktigt blev den storsäljare de väntat och då det liggande materialet inte är så bra, så kommer det troligen att förbli burkat. Skivan heter "Singer & songwriter" (MILL 5001) och går fortfarande ganska lätt att hitta.

När vi ändå är inne på LP-produktion bör det nämnas att brittiska RCA 1977 sammanställde en utgåva "The songs of Harlan Howard" (PL42012), där 15 olika countryartister från RCA gör var sin HARLAN-låt. Ett mycket trevligt samlingsalburn med ett ovanligt tema.

"Utan tvekan är det 'No charge' som är min favoritsång bland egna kompositioner", anser HARLAN. Den som hört någon av de otaliga versioner som finns instämmer säkert. Dock är det kanske främst MELBA MONTGOMERYS version från 1974 som framträder mest.

"No charge" är den sång som tagit längst tid för HARLAN att fullborda. För det första fick han fråga ut kvinnor hur det är att vara gravid, eftersom han själv aldrig har varit det! När sedan sången tycktes färdig hade pojken i den blivit till nästan ett monster och det hade inte varit HARLANS avsikt. För det andra fick han vänta tills han fick idén om att mamman vänder papperet och skriver ner vad hon gjort för sonen under åren och denne avslutar med att

underteckna med "till fullo betalt". Därmed blev pojken som HARLAN avsett. Det tog HARLAN hela sex månader att få "No charge" klar. Andra sånger har endast tagit några timmar.

Jag frågade HARLAN om det finns planer på någon ny platta, men han menade att intresset för honom och hans sång inte precis får skivbolagsfolk att jubla, så han får nog vara tacksam för det som blivit och ägna sig åt bara skrivandet i stället. Även under senare år fortsätter hitsen att komma. "Why not me" med THE JUDDS, "Somebody should leave" med REBA McENTIRE, "Somewhere tonight" med HIGHWAY 101 etc, etc. Med en sådan penna är man försörjd till dö'dagar!

Dagen efter min intervju med HARLAN fick jag se och höra MR. SONGWRITER live på StockYard. Denna kväll uppträdde han i en välgörenhetsafton för en nashville-kollega vid namn LARRY SHOWS, som hade skadat sig i armen och behövde hjälp med sjukhusräkningarna. Bland de övriga som hjälpte till fanns VINCE GILL. VERN GOSDIN, DEAN DILLON, RED LANE, MACK VICKERY, BRUCE CHANNEL och JOHNNY RODRIGUEZ - ingen dålig laguppställning, eller hur? Det blev en trivsam afton i dessa glada vänners lag. HARLAN kom in på scen ganska tidigt, då han bett om detta därför att han blir nervös av att sitta och vänta. Han vill ha sin del gjord så fort som möjligt, för att sedan kunna koppla av. HARLAN bjöd på ett 20 minuter långt medley på sina mest kända sånger endast ackompanjerat av sitt eget gitarrspel.
Publikovationerna blev stora. Någon stor sångare har han aldrig varit, men han är som en mysfarbror på scenen och därtill en stor personlighet.

HARLAN HOWARD var exakt så trevlig, varm och tillmötesgående som jag väntat mig. Han var som den musik han skriver.

BILL EVERT OHLSSON

© 2009 Country News