Artikeln ursprungligen publicerad i Country News Magazine Nr 2, 1990

"Första gången jag träffade LYLE trodde jag att han var en fransk bluesartist. Man kan inte se att han är från Texas förrän man hör sångerna. Då är han så mycket Texas att han inte behöver säga det" - GUY CLARK.

Det är lätt att förstå CLARK. Med sin något udda frisyr och sina företrädesvis svarta kläder skiljer sig LYLE markant från de s k "hat artists" som nu symboliserar countrymusiken framför andra. Mätt med Nashvilles mått, så befinner han sig också musikaliskt i vad som kallas "the left field" med sin blandning av country, blues, jazz och folk. A andra sidan har det gjort honom populär i rockpressen, samt medfört ett berättigat renommé som en individualistisk och äventyrlig artist i en bransch som främst kännetecknas av traditionalism.

LYLE LOVETT är född och uppväxt i Texas, men som artist har han en litet annorlunda bakgrund, universitetsutbildad journalist som han är. Under universitetstiden började han uppträda och gjorde sin första klubbspelning 1976. Efter studierna fortsatte han att jobba på klubbar, coffee houses och liknande, parallellt med deltidsjobb som journalist.

I början gjorde han andras sånger, men insåg att han inte var tillräckligt bra sångare och gitarrist för att förlita sig på andras material, utan började skriva eget. På klubbarna lyssnade han till andra artister som GUY CLARK, TOWNES VAN ZANDT, ERIC TAYLOR och WILLIS ALAN RAMSEY. På skivspelaren snurrade plattor med JESSE WINCHESTER, JOHN PRINE och TOM WAITS. Intresset har alltid varit större för kompositörer än för sångare som sådana.

En annat artist som han tidigt kom i kontakt med var NANCI GRIFFITH. De möttes första gången 1976, då han intervjuade henne för en tidningsartikel och från detta utvecklades sedan vänskapen. Så vitt jag vet dyker LYLE första gången upp i "tillplattat" skick 1984, då medverkade han på ROBERT EARL KEENS "No kinda dancer", samt just NANCI GRIFFITHS "Once in a very blue moon", där han förutom stämsång också svarade för flera av fotona på inneromslaget. Därnäst dök han också upp på hennes album "Last of the true believers", så för dem som idogt studerar skivomslag var han inte helt okänd när första LP:n "Lyle Lovett" släpptes 1986.

Ursprungligen baserade sig denna på en 4-spårig demo från 1984, som GUY CLARK förmedlade till producenten TONY BROWN på MCA. Denne uppfattade LYLES originalitet som en tillgång, kontrakterade LYLE samt producerade första albumet. Detta är också det album som är mest countryorienterat och det är endast ett par spår som pekar åt annat håll. Uppföljaren "Pontiac", som släpptes 1987, är dock mera blandad. Första sidan är klart country med toppspår som "Walk through the bottomland" och "L.A. County". där EMMYLOU HARRIS förtjänstfullt medverkar, medan B-sidan mera präglas av swing och blues.

I augusti 1988 besökte LYLE Göteborg och gjorde en bejublad spelning på Gamle Port tillsammans med cellisten JOHN HAGEN. Under den intervju som då gjordes frågade jag vilken väg han skulle välja och vad man kunde vänta sig av nästa platta. Svaret blev att han inte funderar över det här med genrer eller utveckling i någon speciell riktning. I stället spelar han in de sånger som han tycker bäst om vid inspelningstillfället.

Mycket riktigt kunde man inte heller efter "LYLE LOVETT and his Large Band" sortera in vår vän i något fack. Inledande instrumentalen "The blues walk", har en talande titel och hela första sidan är ganska tillbakalutat blues- och jazzgung. Vad händer sedan? Jo, andra sidan inleds med countryrökaren "I married her just because she looks like you", en sång som skulle passa DAVID ALLAN COE som hand i hanske. Sedan fortsätter det med "Stand by your man", "Which way does that old pony ryn" samt "If You were to wake up", den senare på melodin till "Farther along".

Man skulle kunna tro att sådana här oidentifierbara plattor skulle vara smått osäljbara, men så är inte fallet. I augusti 1988 hade debutalbumet sålts i 60.000 exemplar och "Pontiac" i 20.000. Vidare framgår av Billboards sammanställning för 1990 att LYLE är bland de 50 bäst säljande countryartisterna, vilket borde vara en garant för fortsatt skivbolagsförtroende.

LYLE LOVETT är en annorlunda artist som med poetisk och journalistisk blick uppfattar de vardagshändelser vi mer jordbundna missar, samt har han förmågan att förmedla sina intryck i ord satta till musik som överskrider genregränser. Medge att det behövs sådant i tider då man inte vet om det är datorer eller instrument som svarar för musiken och en del artister lanseras på utseende. (Det där med sång kan ju alltid fixas i studion.)

Låt oss alltså hoppas på fler plattor från LYLE LOVETT, omöjliga att kategorisera, litet hjärngymnastik skadar aldrig!

LARS PERSSON