UPPVÄXT - BAKGRUND

TILL NEW YORK OCH GREENWICH VILLAGE

Under sextiotalets första år var B.D. helt fascinerad av myten kring WOODY GUTHRIE. Han läste hans böcker och lyssnade på hans skivor. WOODY var en folksångarlegend från det fattiga Oklahoma. (För dem som mot förmodan inte känner till det.) Som fripassagerare i godsvagnar reste WOODY runt den amerikanska kontinenten och skrev och sjöng sånger om de problem och orättvisor han såg under sina färder i 30-talets Amerika

Det finns säkert ingen amerikansk countrysångare/sångerska som inte har sjungit sånger skrivna av WOODY GUTHRIE. "Hans poesi borde studeras i engelska undervisningen, sade B.D. i sin första intervju. WOODY var vid den här tiden inlagd på mentalsjukhus i New Jersey utanför New York. B.D. åkte helt enkelt dit och lyckades inte bara få träffa honom, utan blev också god vän med honom. WOODY lär ha sagt följande om B.D. "Den grabben kommer att gå långt! Kanske inte så mycket för sina sånger, men hans sätt att SJUNGA dem är fantastiskt bra. Han har verkligen en bra röst. "(!?) WOODY GUTHRIE dog en kort tid efter deras första möte. B.D. besökte honom ända till slutet och fortsatte att arbeta vidare på den tradition som WOODY lämnade efter sig.

B.D. blev god vän med många andra folksångare som rörde sig i New York den här tiden, såsom JACK ELLIOT och DAVE VAN RONK samt JOAN BAEZ, som han senare kom att vara mycket tillsammans med. Han gjorde också en del inspelningar på munspel bl a på en platta med HARRY BELAFONTE, men skivbolagen nobbade konsekvent B.D. för hans sånger ända tills talangscouten JOHN HAMMOND på COLUMBIA RECORDS fick upp öron och ögon för honom. Kontrakt signerades i oktober 1961 mot fyra procent royalties. Albumet fick bra kritik, men det sålde endast 5000 exemplar och COLUMBIA var inte intresserade av att signera kontrakt för någon andra LP.

Detta första album hette kort och gott "Bob Dylan" och innehöll låtar som "House of the rising sun" några s k talking blues och hyllningen till WOODY GUTHRIE "Song to Woody" en av de få egna låtarna på LP:n.

I samband med inspelningen av det första albumet träffade B.D. JOHNNY CASH. CASH hade fattat tycke för den unge, ambitiöse folksångaren från Hibbing och han gillade hans sånger. De blev goda vänner. JOHNNY CASH var en storsäljare på COLUMBIA med bl a miljonsäljaren "Folsom Prison Blues" och man respekterade hans åsikter. Han fick dem att ändra sig på COLUMBIA och man lovade att ge ut mer av B.D.

Vänskapen mellan "protestsångaren" B.D. och JOHNNY CASH kom att bestå, trots att JOHNNY CASH ställde sig bakom president Nixon under Vietnamkriget. B.D. har sagt om JOHNNY CASH att han är "den bäste låtskrivaren av alla".

Den andra LP:n, "The Freewheelin' Bob Dylan", släpptes i maj 1963 och blev en stor framgång. Hans namn började nu bli känt i vidare kretsar. Artister som PETER PAUL AND MARY gjorde bland andra låtar "Blowin' in the wind" till en stor succé. På andra LP:n finns också "Don't think twice it's alright" och "Hard rain's a gonna fall", där han tagit melodin från en gammal cowboysång, "Buffalo skinner" samt underbart vackra "Girl of north country".

Redan efter ett halvår kom den tredje LP:n "Times they are a-changin". Den släpptes i januari 1964 och man märker tydligt en mer hårdare socialt medveten ton i texterna.

Redan i augusti 1964 kom den fjärde LP:n "Another side of Bob Dylan". B.D. hade nu på relativt kort tid blivit en kändis på allvar, även utanför Amerikas gränser. Han kom att framstå som rebellen som protesterade mot det etablerade. Han kallades för "protestsångare". En löjlig benämning som han själv avskydde. Men hjulen fortsatte att rulla och B.D. blev en kultfigur. Han kom att stå för en sorts identifikation som den en tiden behövde. Men han var inte bara protesten personifierad, han var minst lika mycket poeten som fann sitt eget språk. Ett underbart bildspråk och en förmåga att träffa huvudet på spiken om det så gällde krig eller kärlek. Hans låtar var inte "budskap", utan snarare förmedlade en känsla. Att beskriva olika tillstånd osv.

Femte LP:n "Bringing it all back home" spelades in med flera rockmusiker i studion (mars 1965). Många tyckte att rebellen blivit en svikare som sålde sig till rockscenen. En orättvis beskyllning. Denna LP innehåller några av de absolut bästa låtarna som "It's alright, ma", "It's all over now, baby blue", "Mr Tambourine man". Musiken är en blandning av folk-rock och "ren" rock. Många grupper spelade in DYLANlåtar som placerade sig på topplistorna.

Så kom "Highway 61 revisited" och strax efter dubbel-LP:n "Blonde on Blonde", inspelad i Nashville. Enligt många kritiker en av 60-talets bästa musikproduktioner.

B.D. levde ett hårt liv. Turnerade, spelade in skivor, skrev en bok, spelade in en film och använde droger ibland. Sommaren 1966 råkade han ut för en motorcykelolycka, med ett uppehåll som följd, på nästan två år.

I januari 1968 kom LP:n "John Wesley Harding". Musiken är befriande enkel; gitarr, bas och trummor. På ett par spår finns steel-gitarr med. Texterna har en religiös underton och han använder sig av ett bibliskt bildspråk.

"Nashville skyline" följde därpå och här handlar det om ren country. Han har återvänt till sin barndoms idol; HANK WILLIAMS. Han gör en underbar duett tillsammans med JOHNNY CASH i "Girl of north country". I mitt tycke den vackraste "lovesong" han har skrivit. Efter detta drar B.D. sig tillbaka och lever ett lugnt familjeliv.

Början av 70-talet är ganska ointressant. B.D. uppträder sällan, men ger ut ett par skivor. En hel del bra musik. En del väldigt bra t o m. Han spelar med i en westernfilm, Pat Garrett and Billy the kid. Till filmen har han bl a skrivit den suggestiva "Knockin' on heavens door".

Senare på 70-talet kommer han igång med både turnéer och en hel del inspelningar, mycket !11 e-inspelningar och då handlar det mest om gamla upprockade låtar från 60-talet. Han spelar ihop med en massa olika musiker, country-, rock- och bluesmusiker, och uppträder på flera välgörenhetstillställningar. Han genomför en omfattande turné runt USA tillsammans med sin gamla kompgrupp THE BAND. På LP:n "Planet waves", som släpps under turnén, tar han avstånd från alla krav som ställts på honom. Det är inte hans uppgift att förändra världen.

Det finns countrydiggare, vilka tycker att BOB DYLAN inte passar att placera in i countrymusiksammanhang. På ett sätt kan man förstå det - han är förvisso ingen countrysångare. Dessutom har BD periodvis i sin karriär varit alldeles för "flummig" för att bli accepterad i många kretsar. Men det går inte att komma ifrån att han faktiskt spelat in en hel del traditionell country med fina countrymusiker; dessutom massor av countryrock, folk'a'billy och countryblues.

Många kända och okända countrysångare har spelat in så många av hans sånger att det vore fel att inte erkänna honom. Framför allt måste man i sammanhanget nämna följande album.

"John Wesley Hardin" CS 9604 (1968) med countrymusikerna CHARLIE McCOY på bas och kanske även munspel, PETE DRAKE på steel och KENNETH BUTTREY på trummor. Producent var COLUMBIAS då bäste för country, BOB JOHNSTON! Skivan innehåller enkel countrymusik med fina musiker. Men på den här LP'n, som är en viktig milstolpe i DYLANS karriär, är det naturligtvis hans speciella berättarstil och bildspråk som är det viktiga. En produktion mer för DYLAN-vänner lin 'countryfreaks'. Ändå tycker jag att den mycket väl kan vara något för en countrymusiksamlare.

"Nashville skyline" CS 9825 (1969). På den här LP'n finns flera låtar som vilken kritisk countryfantast som helst kan ta till sig, t ex "One more night" och "Peggy Day". På dessa spår låter BD faktiskt som en "riktig" countrysångare!. Dessutom är ett par instrumentala låtar i typisk traditionell countrystil. Att sedan samma countrymusiker som på föregående skiva är med och dessutom CHARLIE DANIELS, NORMAN BLAKE och BOB WILSON gör inte saken sämre. Dessutom finns den fina duetten med JOHNNY CASH, ''Girl from the north country" med. Mycket mer country kan det knappast bli. Definitivt lir det ett album att rekommendera countrysamlare.

Vid samma tid som BD och JC spelade in "Girl from the north country" hämtade de CASH's kompgrupp TENNESSEE THREE till studion. Sedan satte de igång och jammade hej vilt på en massa countrylåtar. Någon satte påpassligt på bandspelaren och några år senare kom det en piratskiva "The Dylan-Cash session" med 12 av låtarna från denna 'jam session'.

Den här plattan innehåller, förutom några av deras egna låtar, gamla countrysånger som t ex "T for Texas". Det här är en 'jam session' och skall tas för vad det är - dålig inspelning rakt igenom! En del spår skall man inte lyssna på, de låter som när festen för länge sedan är över och de flesta gått hem, men att de här bägge inte fattat det. TENNESSEE THREE låter som de skall och ibland svänger det till riktigt bra. Här och där kan man märka att även CARL PERKINS dök upp till jamningen med sin gitarr. Här finns spontanitet och lekfull humor och varför inte som omväxling till alla perfekta och genomarbetade studioproduktioner. Någon gång har ansvarig personal på COLUMBIA viskat om att ge ut denna piratskiva officiellt och då på CD och med alla låtarna från sessionen, men det har tyvärr stannat vid en viskning.

"Selfportrait" CBS 460112 (1970). På detta dubbelalbum visar BD upp flera sidor av sig själv. Countryn är en viktig sida med flera verkligt fina inspelningar som t ex "Early morning rain", "Blue moon", ''Alberta'' och ''Take a message to Mary". Här medverkar så många countrymusiker att det skulle ta en halv sida att räkna upp dem alla, men några av dem är PETE DRAKE (steel), DOUG KERSHAW (fiol), CHARLIE DANIELS (gitarr, bas och fiol), BOB MOORE (bas) och så självklart CHARLIE McCOY på munspel och andra instrument.

"Dylan (A fool such as I)" COL 32286 (1973). Skivan brukar även kallas "The Dylan album" och är som de andra producerat av BOB JOHNSTON och består av inspelningar gjorda runt inspelningen av "Nashville skyline" och som av olika anledningar fick vänta till 1973. Dock innehåller det inte alla icke utgivna countryspår som spelades in. Här finns gamla balladen "Lily of the West". ursprungligen en engelsk gatusångarballad, men spelad främst av folk och countrysångare. överraskande är att finna PETER LaFARGES "The ballad of Ira Hayes" med. Dessutom finns en vacker version av ELVIS-låten "Can't help falling in love" med. Det här är enda skivan där BD inte har med någon egen låt!

Intressant är att nämna att när BD kom med countrymusik på sina album, fick han framför allt enormt mycket negativ kritik av sina egna fans och inte av countrylyssnarna.

BOB DYLAN kom att skapa en identitet, som 60-talets upproriska ungdomar kom att se upp till och känna igen sig i. Han ärvde mycket från tidigare rebellfigurer och en hel del från WOODY GUTHRIES "hoboes". Men för ungdomen på 60-talet framstod han som en ny hjälte.

Då och då drog han på sig en gammal sliten jacka, hängde på sig munspelsstället och gick ut ensam på scenen med sin akustiska gitarr. De "gamla" fansen jublade! Deras rebell var tillbaka. Så är det än idag, när han återupplivar myten, men rebellen kom aldrig riktigt tillbaka. Och varför skulle han det? Han var en 60-talshjälte och det han gjorde då var tillräckligt bra.

Men visst ... När man ser alla sminkade småkillar och tjejer i påkostade rockvideos, som försöker se livsfarliga ut i läderkläder, släpandes på kedjor och smycken med sataniska symboler. När barnsjukdomarna gått för långt! För att inte tala om alla skrivbords"musiker" med sina datorer ... Visst längtar man efter en BOB DYLAN, som med självklar enkelhet gråter med munspelet till akustisk gitarr samt med enslig, klagande stämma ställer frågor.

The answer is blowing in the wind.